I den andra delen av serien Behind the Bushes reser vi till Amsterdam för att möta Jesse och Elise, duon bakom the land, ett odlingsprojekt och socialt experiment som utforskar relationen mellan mat, gemenskap och kreativitet.

På en 1 400 kvadratmeter stor odlingsyta strax utanför staden odlar de betydligt mer än grönsaker. Genom sin egen matservering, workshops och gemensamma måltider blir skörden ett sätt att föra människor samman, dela kunskap och skapa nya relationer.

Med ett arbetssätt som till stor del bygger på handkraft och agroekologiska principer närmar sig Jesse och Elise odlingen med nyfikenhet, tålamod och en vilja att experimentera. Det som började som ett litet personligt trädgårdsprojekt har med tiden vuxit till något betydligt större, grundat i övertygelsen om att mat inte bara är något vi äter, utan också något som för oss närmare varandra.

Vi träffade Jesse och Elise på deras odling för att prata om arbetet med jorden, vad de lär sig av årstidernas växlingar och varför det vi odlar får en särskild betydelse när vi delar det med andra.

Hur föddes idén till the land och vad ville ni skapa från början?

Jesse: the land började egentligen ganska oplanerat, som ett hobbyprojekt. Jag hittade den här marken och hade tänkt mig en liten trädgård för eget bruk. Men när jag insåg hur mycket mark som faktiskt fanns tillgänglig hörde jag av mig till Elise.

Även då tänkte vi att det bara skulle vara något vi gjorde tillsammans på fritiden. Det handlade inte om att vi hade identifierat något som saknades i samhället eller hittat en lucka på marknaden. Snarare var det något vi själva saknade i våra liv.

Jag hade arbetat på olika gårdar och i trädgårdar under de senaste tio åren och längtade efter att få tillbaka den kontakten med odlingen.

Elise: Jag hade egentligen ingen yrkesmässig erfarenhet av jordbruk, men jag hade alltid tyckt om att arbeta i trädgården hemma hos mina föräldrar och hade arbetat med mat på olika sätt. Under en period arbetade jag också som surdegsbagare.

Något jag verkligen var nyfiken på var att odla spannmål och följa hela processen, från sådd och skörd till malning och slutligen brödbakning.

Under våra första säsonger experimenterade vi faktiskt med att odla spannmål. Vi lyckades baka bröd av det, men insåg ganska snabbt hur arbetskrävande processen var i så liten skala, utan hjälp av maskiner.

Det blev mer av ett konstnärligt experiment än ett effektivt sätt att producera mat. Men jag tror att just den nyfikenheten alltid har varit en del av projektet. Vi provar oss fram, ser vad som händer och låter verksamheten utvecklas därifrån.

the land har vuxit till något mycket större än en grönsaksodling. När började den förändringen?

Jesse: I slutet av vår första säsong ordnade vi en gratis gemensam middag för ungefär sextio av våra grannar.

Fram till dess hade vi egentligen inte gjort något offentligt. Vi odlade mat till oss själva och delade med våra vänner.

Middagen hölls på ett torg i närheten av där vi bodde, och det blev otroligt lyckat. Människor engagerade sig och vi gick båda därifrån med massor av ny energi.

För mig blev det ögonblicket då jag insåg att det inte var själva odlandet, för att sedan äta grönsakerna själva eller kanske sälja dem, som intresserade mig mest.

Det jag verkligen tyckte om var att få dela hela processen med andra människor och bjuda in dem att vara en del av den.

Jag tror egentligen aldrig att vi ville bli en gård som odlade grönsaker för försäljning. Vi ville odla mat som vi kunde laga och dela med andra.

Elise: Det finns också något väldigt personligt i att odla sina egna grönsaker.

Man arbetar med händerna, har hållit i varje grönsak och följt den hela vägen från frö till skörd. Det ligger så mycket tid och omsorg bakom.

Det skulle nästan kännas märkligt att sedan bara skicka i väg grönsakerna någonstans utan att veta vad som händer med dem.

Nu får vi själva laga maten, kombinera olika smaker och till slut se människor äta det vi har odlat. Det känns väldigt speciellt.

Hur fungerar er matservering i dag?

Jesse: Just nu driver vi vår matservering i Amsterdam Noord på torsdagar och fredagar.

Vi serverar en trerättersmeny för 25 euro, och menyn förändras varje vecka beroende på vad som finns att skörda och vad vi är intresserade av att laga.

Det mesta av det vi odlar säljer vi inte. I stället använder vi det i matserveringen och till våra workshops och evenemang.

Elise: Vi odlar också sådant som vi själva tycker är spännande att laga mat med, eller sådant som är svårt att hitta någon annanstans.

Det finns fröfirmor med väldigt intressanta sorter som kanske inte ger de största skördarna, men som har ovanliga smaker, konsistenser eller utseenden.

Att kunna odla sådant och sedan servera det till människor väcker mycket nyfikenhet.

Och eftersom vi oftast arbetar i öppna kök kan gästerna ibland se grönsakerna innan de tillagas. Det skapar en väldigt direkt koppling mellan det som växte ute på fältet och det som sedan hamnar på tallriken.

Upplever ni att människor blir mer nyfikna på mat när de vet var den kommer ifrån?

Jesse: Absolut. Människor ställer ofta frågor om vad de har på tallriken eftersom de vet att vi har odlat råvarorna själva.

Ibland kan en särskild grönsak bli början på ett samtal runt bordet.

Vi gör till exempel en sås på långsamt tillagade tomater och vitlök som blir väldigt krämig och rosa när man mixar den. Folk frågar om den innehåller paprika eller squash, och ibland gissar de helt fel.

Men jag tycker om att de är nyfikna.

Elise: Vi hade en rolig händelse nyligen med en patissonsquash.

Vi hade ordnat en liten marknad i anslutning till matserveringen där gästerna kunde köpa några av våra grönsaker. En person såg någon annan gå därifrån med en patisson.

På grund av dess ovanliga form trodde han att det var den största vitlök han någonsin hade sett.

Det är roligt, men också intressant. Något så enkelt som en obekant grönsak kan starta ett samtal och få människor att lära sig mer om mat på ett väldigt naturligt sätt.

Ni arbetar utifrån agroekologiska principer. Vad innebär det rent praktiskt på er odling?

Jesse: Vi gör nästan allting för hand. Vi försöker störa jorden så lite som möjligt och arbetar mycket med organiskt material för att förbättra jordens struktur. När vi rensar en odlingsbädd skär vi till exempel ofta av växterna vid markytan i stället för att dra upp rötterna.

Men vi följer ingen strikt metod. Vi är ganska flexibla och tycker om att prova nya saker. När vi träffar andra odlare som gör något intressant försöker vi lära oss av dem. Jag tror faktiskt inte att vi har gjort saker på exakt samma sätt två säsonger i rad.

Elise: Varje bit mark har sin egen personlighet. Här har vi en ganska tung lerjord, och vi har fått lära oss hur vi bäst arbetar med den.

Det intressanta med odling är också att man ofta bara får en chans varje säsong att prova något. Om det inte fungerar måste man kanske vänta till nästa år för att försöka igen. Det är ett slags arbete som inte går att skynda på.

Vilken roll spelar gemenskapen i the land i dag?

Jesse: Jag tror att det viktiga är att människor inte bara behöver vara konsumenter.

Vi vill bjuda in dem till olika delar av hur maten produceras.

De kan komma och hjälpa till som volontärer på odlingen, arbeta med oss i matserveringen eller delta i workshops.

Ibland håller vi själva i workshops och ibland bjuder vi in andra konstnärer eller hantverkare som får dela med sig av sina kunskaper.

Det handlar om att göra matproduktionen till något människor själva kan uppleva, i stället för något som sker långt borta från dem.

Elise: Och det finns något väldigt fint i hur hela processen bildar ett kretslopp.

Vi odlar grönsakerna, tar med dem till köket, lagar maten och delar den med andra människor.

Sedan kan grönsaksresterna från köket följa med tillbaka till odlingen och bli kompost.

Det gör att vi är delaktiga i hela processen och kan se hur allting hänger samman.

Ni driver the land tillsammans. Vad har ni lärt er av att arbeta så nära varandra?

Elise: Jag tror att något av det finaste är att vi delar en väldigt liknande vision och samma grundläggande värderingar. Vi litar på varandra och har samtidigt olika kunskaper som kompletterar varandra.

Det finns så mycket vi har gjort med the land som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att göra på egen hand.

Jesse: Projektet har utvecklats ganska organiskt. Vi provar något och känner ofta båda två om det är rätt väg att gå eller inte.

Vi dras också naturligt till olika arbetsuppgifter. Jag tycker särskilt om att ta hand om småplantorna, vattna och beskära, medan Elise ofta tycker om att bygga och konstruera saker.

Vi gör båda allting, men det är fint att våra olika intressen kompletterar varandra. Och ibland har den ena energi att fortsätta när den andra är trött. Det gör att vi kan åstadkomma saker som kanske hade känts för stora att göra på egen hand.

Till sist, vad tycker ni allra mest om med att odla?

Jesse: Tomater, helt klart. Det är något väldigt tillfredsställande med dem. Och jag älskar doften när man går in i odlingstunneln och tomatplantorna växer där inne.

Elise: Jag älskar också tomater. Och majs. Det är fantastiskt att se hur den utvecklas från något som ser ut som ett litet grässtrå till en enorm planta.

Jag tycker också väldigt mycket om muskatellsalvia som vi planterade för första gången i år. Den har en så vacker, blommig doft.

Och myntan! När man rensar ogräs runt den stannar doften kvar i luften resten av dagen. Den lockar dessutom till sig så många bin och humlor att man hör ett konstant surrande runt den.

Det är en av de saker jag tycker allra mest om med att vara här.