I det böljande landskapet i East Sussex ligger Charleston, en plats där konst, trädgård och vardagsliv har flätats samman i mer än ett sekel. Här bodde konstnärerna Vanessa Bell och Duncan Grant, och huset och trädgården blev en mötesplats för Bloomsburygruppen och en plats där kreativiteten fick röra sig fritt mellan inne och ute.

I dag är det trädgårdsmästaren Harry Hoblin och biträdande trädgårdsmästaren Tom Dawson som för berättelsen vidare. Harry har arbetat på Charleston i sju år, medan Tom kom till trädgården för ungefär ett och ett halvt år sedan. Tillsammans tar de hand om platsens historia samtidigt som de låter trädgården fortsätta utvecklas, med ett ekologiskt förhållningssätt, en vilja att experimentera och, inte minst under våren, ett överflöd av blomsterlök.

När Victoria Skoglund besökte Charleston befann sig trädgården i ett av årets mest flyktiga ögonblick. Äppelträden började slå ut i blom, tulpanerna fyllde rabatterna, stjärnhyacinterna tittade upp under träden och förgätmigej spred ett blått flor genom den skira vårgrönskan.

Hur tar ni er an övergången från vinter till vår här i trädgården?

Harry: Gradvis, skulle jag säga. Och sedan plötsligt.

Det finns så många växter här som på ett naturligt sätt överbryggar årstiderna. Snödroppar, narcisser och kungsängsliljor börjar dyka upp, och sedan händer plötsligt allting på en gång.

Vi arbetar faktiskt i trädgården året runt. Jag brukar tänka på november som början på trädgårdsåret snarare än januari. I september och oktober blommar fortfarande mycket här, och sedan börjar man förbereda för det som ska komma.

Vintrarna förändras också. De är generellt mildare nu, så i stället för att trädgården försvinner helt känns det ofta som om mycket bara går in i vila.

Lökväxterna spelar en stor roll i trädgården. Planterar ni dem med en långsiktig plan eller låter ni dem utvecklas mer fritt med tiden?

Harry: Vi har ärvt väldigt mycket lökväxter i den här trädgården, så det handlar hela tiden om att hitta en balans mellan att ta hand om det som redan finns och att introducera något nytt.

Stjärnhyacinterna till exempel växer väldigt fint under fruktträden och passar bra i en ängsmiljö. Vi har också kungsängsliljor och många andra lökväxter som med tiden har blivit en del av trädgården.

Vissa kan bli lite väl entusiastiska, så varje år gallrar vi ganska rejält bland en del av dem. Men jag tycker om det där elementet av att inte riktigt veta vad som kommer att dyka upp.

När det gäller tulpanerna väljer vi ut några hundra lökar varje år till vår särskilda visningsrabatt. De väljs specifikt för just den säsongen. När de har blommat färdigt gräver vi upp dem och planterar ut dem i ängen. Sedan planterar vi dahlior och rosenskära i rabatten i stället.

I de mer naturlika rabatterna, bland perenner och tvååriga växter, brukar vi låta de flesta tulpanerna stå kvar och helt enkelt se vad som kommer tillbaka året därpå.

Så det finns utrymme för trädgården att fatta några av besluten själv?

Harry: Absolut. Jag tror att jag har blivit mer avslappnad ju längre jag har arbetat här.

Som trädgårdsmästare är instinkten ibland att ingripa direkt, att klippa ner något, flytta något eller städa upp. Men jag blir allt mer intresserad av att se vad som händer om vi låter bli.

Det handlar om att hitta den balansen.

Vissa kan bli lite väl entusiastiska, så varje år gallrar vi ganska rejält bland en del av dem. Men jag tycker om det där elementet av att inte riktigt veta vad som kommer att dyka upp.

När det gäller tulpanerna väljer vi ut några hundra lökar varje år till vår särskilda visningsrabatt. De väljs specifikt för just den säsongen. När de har blommat färdigt gräver vi upp dem och planterar ut dem i ängen. Sedan planterar vi dahlior och rosenskära i rabatten i stället.

I de mer naturlika rabatterna, bland perenner och tvååriga växter, brukar vi låta de flesta tulpanerna stå kvar och helt enkelt se vad som kommer tillbaka året därpå.

Har du någon favorit bland lökväxterna i trädgården?

Harry: Jag älskar ruggarna av kungsängslilja här. Och jag måste erkänna att jag tycker om gult i en trädgård. En del gör inte det, men jag gillar det.

Just nu har vi två tulpaner som heter ‘Green Mile’ och ‘Flashback’ tillsammans med holländsk iris ‘Apollo’. Runt omkring finns lila judaspenningar, kvanne, hundkäx och massor av bladverk som är på väg upp.

För mig handlar det om blandningen. Vi introducerar vildare växter som vi vet att pollinatörer uppskattar, men samtidigt vill vi ha de klassiska favoriterna från den engelska cottage garden-traditionen och stora, generösa lökväxter.

Allt handlar om mångfald.

Tom: Våren här är verkligen speciell. Det här är nog en av mina favoritveckor i trädgården.

Äppelträden börjar blomma och under dem kommer förgätmigej, tulpaner, stjärnhyacinter och judaspenningar. Allting är på väg upp och det finns en otrolig grön kraft i trädgården.

Senare på året förändras den helt. I augusti kan stockrosorna bli tre meter höga. Men det är någonting särskilt med våren, när allt är nytt, frodigt och på väg att börja.

Vanessa Bell använde uttrycket "sweet disorder" när hon beskrev trädgården. Vad betyder det för dig?

Harry: Det är tanken om en blandning av många olika växter.

Här finns fruktträd, men genom dem växer stockrosor och dahlior. Växter spiller ut över gångarna och olika dofter rör sig genom trädgården.

Vanessa skrev om doften från bland annat nattviol, blomstertobak och nejlikor. Jag tycker om att föreställa mig hur de franska dörrarna till huset stod öppna under sommaren och hur alla de här dofterna letade sig in.

Det finns en symbios mellan huset och trädgården.

Tycker du själv mycket om doftande blommor?

Harry: Ja. Jag älskar att stoppa ner näsan i någonting!

Innan tulpanerna hade vi hyacinter i krukorna här. Varje gång jag gick över piazzan kunde jag känna doften av dem.

Vi har också väldigt mycket rosor. Doften är definitivt en viktig del av hur man upplever en trädgård.

Här verkar finnas en blandning av det dekorativa och sådant som faktiskt går att äta och använda.

Harry: Ja, särskilt i den gamla köksträdgården. Historiskt var det en viktoriansk köksträdgård, så den användes för att odla grönsaker och frukt.

Vi har fortfarande äpplen, päron, rabarber, krusbär och vinbär, men de växer tillsammans med stockrosor, fingerborgsblommor, örter och andra prydnadsväxter.

När det gäller fruktträden tycker jag också om att leta efter lokala och historiska sorter från Sussex och Hampshire. Historiskt har det funnits tusentals olika äppelsorter i England, och det känns viktigt att hålla en del av den traditionen vid liv.

Ert arbete här har också ett tydligt ekologiskt förhållningssätt. Hur påverkar det era beslut i trädgården?

Harry: Ekologi och miljö har alltid varit viktigt för mig. Innan jag blev trädgårdsmästare arbetade jag med småskalig ekologisk grönsaksodling.

Men jag tror att vårt arbetssätt här blir allt mindre ingripande. Vi väntar längre med att klippa ner, lämnar mer material kvar i rabatterna och funderar mer på vilka livsmiljöer vi skapar.

I vinter har vi till exempel byggt dödvedshäckar i stället för att elda upp material. Det vi annars hade bränt använder vi för att skapa livsmiljöer runt om på området.

Tom: För mig handlar det också om att arbeta med det som redan finns här.

Det finns många olika miljöer och förutsättningar runt Charleston, så vi tittar på vilka vilda växter som naturligt kan trivas på de olika platserna och hur vi kan uppmuntra dem.

Det handlar inte om att göra allting vilt. Det handlar om att öka den biologiska mångfalden på ett sätt som fortfarande känns som Charleston.

Har klimatförändringarna påverkat hur ni väljer växter?

Harry: Ja. Det har funnits en stor rörelse i Storbritannien mot att plantera mer torktåligt, men utmaningen är att samma växt också måste klara våra allt blötare vintrar.

Det börjar nästan kännas som om vi går mot två årstider: en väldigt blöt period och en torr period. När det regnar kan det regna oerhört kraftigt, och när värmen kommer kan marken torka ut väldigt snabbt.

Vi har tur eftersom många av de växter som Vanessa Bell och Duncan Grant valde redan har en medelhavskaraktär, till exempel kardon och kronärtskocka. De klarar torra förhållanden ganska bra.

Nu handlar det om att hitta växter som klarar båda ytterligheterna.

Vanessa Bell och Duncan Grant hade ett väldigt experimentellt förhållningssätt till Charleston. Hur för ni den andan vidare samtidigt som ni tar hand om en historisk trädgård?

Harry: Det här är fortfarande, och kommer alltid att vara, Vanessa och Duncans trädgård.

Vi måste respektera platsens historia. Här ska alltid finnas fruktträd och rosor. Växter som kardon, kronärtskocka, stockrosor, fackelliljor, martorn, bolltistel, tulpaner, vallmo, dahlior och zinnior hör alla till berättelsen om platsen.

Ibland känns det nästan som om man arbetar i trädgården tillsammans med dem.

Men samtidigt odlar vi på 2000-talet. Vi kan experimentera på sätt som är mer ekologiskt inriktade, samtidigt som vi försöker förstå deras sätt att tänka.

Tom: Det är en av sakerna jag älskar med att arbeta här. Det är en konstnärsträdgård.

Just därför tror jag att det finns utrymme att experimentera. Vi vill bevara känslan av Charleston utan att bli helt bundna till det förflutna.

Huset och trädgården har en väldigt speciell relation. Det är nästan som om utsmyckningen inne i huset fortsätter ut i trädgården.

Och trots att det händer så mycket här är den muromgärdade trädgården faktiskt ganska liten. Den har en mänsklig skala. Människor kommer hit och vill måla, teckna, fotografera och vara kreativa.

Om besökarna bara fick ta med sig en idé eller känsla från Charleston, vad skulle ni vilja att det var?

Harry: En känsla av frihet och livfullhet, och modet att prova saker bara för att man tycker om dem.

Inom trädgårdsvärlden är det väldigt lätt att fastna i traditionella sätt att göra saker. Den här växten ska inte stå bredvid den där. Det här måste klippas vid ett visst datum.

För mig är experimenterandet och själva prövandet en del av glädjen.

Tom: Jag skulle säga samma sak. Var modig och experimentera.

Det finns många regler inom trädgård som vi har fått lära oss att man måste följa, men det behöver man inte alltid göra. Man behöver inte kombinera vissa färger bara för att någon säger att det är så det ska vara.

Samtidigt måste det finnas en respekt för trädgården, dess historia och trädgårdstraditionen.

Men framför allt ska trädgårdar njutas av. Trädgårdar handlar lika mycket om människor som om växter. På något sätt är vi alla trädgårdsmänniskor, oavsett om vi har en egen trädgård eller inte.

Tillbringa tid bland växterna och fåglarna. Stanna upp ibland och lägg märke till det som händer runt omkring dig.

Det är också en del av trädgårdslivet.