Jag tittar ofta på människors händer och faschineras över alla de olikheter som finns. Mest av allt gillar jag äldre händer som bär en historia. Ådriga och brunbrända med spår av hårt arbete och väder. Min käresta har brunbrända, knotiga fingrar som fått små knutor på knogarna av tungt hantverk.
Min farmors händer var lätt reumatiska. Om jag blundar kan jag fortfarande erinra mig doften av hennes handkräm som hon smörjde sig med på kvällarna. Min mammas händer är de vackraste jag vet. Har alltid tittat på dem lite i hemlighet. Minns att jag älskade se henne plocka vilda buketter när vi promenerade längs med åkrarna på vårt sommarställe i Åbolands skärgård när jag var liten. Brunbrända med en silverring som glänste mellan prästkragar, blåklint och veteax. Jag gick bredvid och tittade beundrande på henne. Känner trygghet när jag tänker på hennes närvaro och händer som stoppade om mig innan jag skulle somna.
Förr höll jag ofta skamset undan mina egna händer. Skämdes över de smutsiga nagelbanden och sorgranden under naglarna. Från tidig vår till sen höst får jag dem inte rena. Jordrester och rosentaggar har märkt dem. Nu när jag är vuxen bryr jag mig inte längre om att skyla dem. Jag är en trädgårdsmästare, ständigt på språng i jordens element. Jord, vatten, vind och sol har påskyndat åldrandet. Men jag är stolt över vad de åstadkommit. Så många frön som väckts till liv under mina vingar. Som vårdat och vaggat grönt liv i trygghet. Händer som älskat och orkat tårar. Och som nu plockar egna vilda buketter i sensommarljus.
Foto: Lena Granefelt ur boken ’En trädgårdsmästares väg’
Kram V
