I många år har jag skrivit krönikor till magasinet Sköna Hem.
Det här blev min sista:
Jag tittar på det tomma vita arket. För sista gången ska det fyllas med tänkvärda ord och meningar. Denna krönika blir min sista och ett slags stillsamt vemod fyller mig. Månad efter månad har jag under sju år fyllt växtkraftsidan med mina tankar om den svarta myllan, bladlöss, kärlek, katter och olydiga barn. Vilken ynnest det har varit att få bjuda er små berättelser från mitt gröna liv. Att få skriva krönikor i Sköna Hem har varit ett lustfyllt arbete. Nästan som ett möte med en kär vän.
Tack för allt gensvar jag fått av er läsare. Minns med värme hur brevlådan fylldes av brev från berörda läsare efter jag skrivit om farbrorn som köpte en låda mazariner till mig innan han gick och dog. Eller hur jag tänkte när jag valde blommor till min farmors kista. Svarta sammetslena irisar och guldgula dagliljor. Nu lyfter jag blicken mot nya äventyr och låter snöflingorna landa mjukt över de krumma ormbunksbladen.
Jag ska vila från skrivandet och samla kraft och nya erfarenheter. Kanske finner jag ny lust till skrivarkonsten, men tills dess ska jag gräva djupa planteringsgropar och samla mina tankar innan de landar på det vita arket. Jag önskar er en vacker vinter med rimfrost på köksfönstret. Raska promenader i en älskad tjocktröja. Tända stearinljus på för kladdiga frukostbord. Förtroliga samtal med bästa vännen. Snart kommer snödroppen och vi får gå barfota igen och sova med öppet fönster. Livet, livet, människor och katter. Vi ses igen. Tack.
Tack till Sköna Hem som givit mig förtroendet att få vara er krönikör under så många år.
Kram V
