Det var länge sedan jag uppdaterade här på bloggen. Det beror på att mitt liv stannade upp under några veckor och jag var med min pappa under hans sista tid på Handens sjukhus palliativa avdelningen.
När sommaren var som vackrast. När en ljummen vind letade sig in genom ett vidöppet fönster och fåglarna hade precis vaknat. precis just då somnade min älskade, kloka, roliga och mästerliga pappa in. Din favoritpion ’White Wings’ hade precis slagit ut sina sidenvita kronblad. Jag lade en kvist på ditt bröst mellan dina röda hängslen. Blöta tårar blandades med gul pollen och gjorde fläckar på din rutiga skjorta. Det kröp ut myror på ditt bröst. precis så som du levde. Nära jorden, i livet, ur trädgården, med djuren och växterna.
Nu samlar du frön och sår nya växter på evighetsängarna. Tack pappa för allt du lärde mig och gav. Du fattas mig.
I senaste poddavsnittet talar jag och Jenny om sorgen efter våra pappor. Lyssna här.
