Jag vaknar ofta tidigt på morgnarna, även på helgerna. Älskar att sätta på mig mjukisbxor och tjocktröja för att smyga ut i trädgården. Dessa mystiska morgnar i september har varit helt magiska. Igår var det helt stilla och det knastrande ljudet av mina steg på gruset blev nästan som ett eko över sjön.
Precis innan dimman lättar så är ljuset svårt att beskriva. Vattendroppar ligger i spindelvävens mästerverk. Naturen och dess djur slutar aldrig att faschinera mig.
Vår Sigge njuter på sin solsäng. Han följer varje steg jag tar och blir så lycklig när vi möts i köksträdgården på morgonkvisten.
Jag är så otroligt tacksam att få bo nära vatten. Det skänker mig ro och tillförsikt. Naturen bjuder mig liv och kraft. Nu blir jag kanske lite djup och flummig, men för mig är det så viktigt att ta vara på vardagen som många tar alldeles för givet. Det finns orsaker till att jag ibland fördjupar mig i livets anslag, men det ska jag berätta mer om vid ett annat tillfälle.
Jag plockade in en bukett doftande purpurvioletta luktärtor. En fin vän fyllde år igår och jag ville att han skulle få något från min jord, från min trädgård.
Morgonens dagg ligger som ett pärlhalsband över luktärtens stjälkar.
Starkt kaffe, yoghurt med honung och bär intages i solens första trevande strålar till en bukett väldoft. Önskar er alla en skön söndag. Kram V
