Han drar ner glasögonen över näsan. Tittar på mig med den där outgrundliga blicken. En blick som utstrålar klokhet och vishet. Jag har en mentor. En man som lyssnar på mig med erfaret öra. Jag pratar på med ivrig röst. Berättar om mina framtidsdrömmar och nytillkomna misstag. Jag vilar två timmar i trygg famn. Mina frågor mottas med stigande lugn. Han tror på mig och min lust att förverkliga och utveckla företag. Jag har ibland inga gränser. Ibland säger han nej, dock utan höjd styrka i rösten. Ibland tyst begrundande. Han vill mitt bästa och känner till min styrka och min svaghet.
Jag liknar honom som ett träd. Lite som en tusenårig ek. Stark och livskraftig med stor grön krona. Jag är lite som en vild blomma. En blåklocka som växer under honom. Han ger mig syre och vatten en gång i månaden. Ger mig ny livskraft att fatta egna kloka beslut.
Ibland tänker jag att livet är som att gå igenom en skog. Man snirklar sig fram genom snår, mossa och mörka tjärn. Lite som en saga där John Bauer målat färgerna. Ibland känns det som jag är på väg till ett möte med bergakungen. Han är min mentor och jag lutar min rygg mot den starka kostymbeklädda stammen.
Kram V.
