Han skrider fram i sin vita särk och ljuskrona. Hans blå ögon glittrar och han är så rak i ryggen i sitt allra första luciatåg. Vi är så stolta. Hans pappa och jag längst fram på första parkett i klassrummet.
Stjärngossar , tärnor och tomtar sjunger ’Gläns över sjö och strand’ i stämmor. Vi föräldrar hamnar nästan i trans av allt det sköna.
Under en kort tyst paus lutar sig en annan pappa fram och viskar i mitt öra:
-Du ska inte vara orolig. Det där kommer att gå över. Nästa år är han som de andra killarna..
Jag reagerar instinktivt och oerhört snabbt. Blottar tänderna, reser ragg och vill slå honom på käften. Hårt, så hårt att näsblodet fläckar hans vita skjorta. Jag förvandlas till en lejoninna som vill resa min försvarsman över vårt barn. Vad menar han går över? Jag har aldrig reflekterat över att det skulle gå över. Har aldrig önskat mig något annat än hur vår son är och vill vara.
Min hals har fläckats röd. Jag behärskar mig och är tyst. Finner inget försvarstal och illamåendet tar istället plats i min kropp. Jag vill skrika över den kränkning han viskat i mitt öra. Hans ord har lagt sig som en mantel över mig och skuggar resten av den ljusskimrande morgonen. Jag har aldrig berättat detta förut. Skämts över att jag inte gav svar på tal. Jag som brukar bli ett verbalt monster när jag blir arg.
Jag är en mamma som målat min sons naglar i olika pastelliga kulörer. Vi har valt lack med omsorg på Åhlens kosmetikavdelning. Jag har köpt balettklänningar och ögonskugga till honom. Han gick i högklackade skor och han var vår prins och prinsessa i många år tills han själv valde att sälla sig till samhällets s k normaliteter.
Tänker på alla homosexuella som velat slåss och försvarat sig. De som istället anpassat sig för att andra vill det. Tänker på barn som inte vågar berätta för sin mamma eller pappa. Som kväver ord och låtsas att känslorna inte finns och existerar. Par som inte håller om varandra på stan för att slippa glåporden. Par som älskar i hemlighet. Tänker på mig som var tyst den där luciamorgonen.
Mitt bästa minne från detta året är Pridetåget. Vilken kärlekens Dag. Stolthet och Lycka! ..och jag var inte tyst. Jag skrattade och var så himlans glad.
Foto: Jytte Meilvang
Idag är sonen en vuxen ung man. Med mycket integritet, stark självkänsla och besitter stor estetisk begåvning. Jag är fortfarande lika stolt över min son, min pojke, mitt barn. Är stolt över mina bögkompisar, mina lesbiska väninnor, mina engagerade bisexuella och homosexuella kollegor.
Jag är en mycket stolt mamma som kommer att köpa nagellack till sonen i julklapp.
Jo, jag vet att han inte längre målar naglarna.. men ändå. De hamnar i mitt badrumsskåp och är en symbolisk handling för mig själv och mitt föräldraskap. Ger mig det vackraste minnet av min förstfödde.
Jag vill höja en sprakande skål för kärleken. Hissa flaggan ännu högre för bögarna och flatorna. De transsexuella och bisexuella som gör världen rikare, snyggare och så mycket roligare.
Önskar er alla Ett Gott Nytt År 2015 / Victoria
