Min äldsta son har flyttat hemifrån och här kommer en liten personlig beklagan. Jag vet att jag borde vara glad åt hans självständighet och att han klarar sig själv. Men jag känner mig plötsligt vilsen i min mammaroll. Även om det är precis som det ska vara. Är det normalt att vilja ha dem kvar i hemmet. Att vilja fortsätta laga mat till ett helt kompani. Tvätta kalsonger och träningskläder. Jag tror mitt behov av att vara behövd är stort. Tycker omhändertagandet alltid tagit stor plats i mitt liv, och jag måste acceptera att det är så här det ska vara.
Jag ställer in små blomkvistar på hans sängbord varje vecka. Han kanske kommer att vilja sova över i helgen..
Jag är ändå mycket tacksam över att ha två friska söner som jag kan ringa till. Höra deras röster varje dag och veta att de finns nära mig ändå.
Jag har ju en sextonåring kvar som aldrig kommer att få flytta hemifrån 😉
Kram från en lite vilsen mamma. / V
