Min trädgård är som en skattkammare fylld av liv och diamanter. Ständigt fylls jag av en sådan förundran och frustration över det liv min trädgård väljer att leva. Som barn blev jag uppfostrad att se det vackra i det slitna och använda. En åldrad hand..
..en fårad panna, skrattande ögonrynkor och en lappad klänning. Min farmor var en sparsam och sparsmakad kvinna som gladdes åt det enkla. En bukett blåklockor på utedasset eller en skål fylld med svarta vinbär som utgjorde de små vackra stilleben jag minns bäst. Vi tvättade oss i baljor fyllda med samlat regnvatten och håret blev mjukt som silke. Kaprifolen utanför tvättrummet vattnades alltid från regntunnan. Det stod alltid ett tjugotal hinkar som skulle fyllas när regntunga moln närmade sig.
Min syster och jag fick tidigt lära oss ta vara på trädgårdens avfall och fulländade grödor på en ö i Åbolands skärgård. Vi var mycket faschinerade över dasstunnans innehåll som pappa hällde ut i grävda gropar på ängen bakom ladan. ’Det är viktigt att ingå i det naturliga kretsloppet’ gormade han, och någon vattentoalett var det inte tal om. Idag är jag så otroligt tacksam för alla lärdomar kring odlandets ädla konst.
Och visst skulle jag kunna tänka mig ett utedass även om det inte känns så lockande i den novembergrå kappa som omsluter oss just nu.
Kram V.
Foto: Lena Granefelt & Camilla Mattsson
